Min plan är att segla tillbaka på ungefär samma rutt som jag kom. Första anhalt är Christiansö som jag nu känner mig mera än väl förtrogen med. Jag har en fin vind i ryggen.
Det är nu höst och den stora semestersäsongen är över. Jag lägger min båt vid en Havsfidra, nu styrbord om inloppet.
Ombord finns Peter som närmast kommer från Karlshamn. Han är marinarkeolog. Med sin dykarutrustning vill han gå ner för att undersöka gamla strandlinjer och vill gärna att jag övervakar hans dykning. Jag ser hur luftbubblorna kommer upp ur vattnet i jämn takt men vad jag skulle ta mig till om de slutade göra det har jag ingen aning om. När han tittar upp frågar jag om han kan leta efter ankare utanför den motsatta kajen nu nar han ändå har dykardräkten på.
Det göra han gärna och ur djupet bärjas det ena ankaret efter det andra. Bland dessa även mitt och IF-båtens. Jag ringer Martin och meddelar fyndet. Peter är på väg till Köpenhamn och lovar att söka kontakt med Martin för att han ska få tillbaka sitt ankare.
Det är sprängsten på botten och utanför kajen där vi legat och sedan är det djupt. Eftersom våra ankarlinorna gått över sprängstenen har de nöts av. Det finns ingenstans någon varning om att detta kan ske. Vi misstänker starkt att de bofasta har en extra inkomstkälla. Att fiska upp alla dessa ankare framåt hösten när turisterna gett sig av.
Jag visar Peter runt på ön och vi går även ombord på frälsningsfartyget Elda som ligger där. Vi är mycket välkomna. Dessa fartyg är ny företeelse för mig. Övertygade om det rätta i sin mission berättar kaptenen, som är en kvinna, att de alltid övervunnit alla svårigheter. Ibland var de utan pengar, ibland med så lite disel att det bara skulle räcka till nästa hamn. Men allt ordande sig med guds försyn och genom att människor var så givmilda.
Peter och jag skils och jag seglar vidare med båda mina ankare i stuven.
En behaglig bris gör att jag kan segla vidare för bidevind med låst roder. Jag har ju lärt mig detta av Anders på Trollungen. Samtidigt ligger jag på fördäck och läser en bok. Båten styr sig själv och efter elva timmar ser jag Utklippan rakt för över. Kursen har varit helt rätt. Seglingen blir även fortsättningsvis nära nog ideal i västlig bris då jag följer den svenska fastlandskusten norröver.
Nytt är att jag går till Furön som ligger mellan Blå jungfrun och fastlandet. Den ön är raka motsatsen till sin granne. Den är inte hög, här finns ängar och morän precis som i Småland.
Det är grunt runt runtom och här ligger en stor fyr. Trots den har ett riktigt stort fartyg gått på grund. Det ses som ett vrak ett gott stycke ut från land.
Det har precis blivit september när jag tar farväl av Furön för den sista etappen tillbaka till Västervik.