Nästa dag seglade jag genom en mycket fin inomskärsled upp till Simpevarp och kärnkraftsverket där leden slutar.
Efter en båge ut mot öster styr jag in mot Kråkelund. Det är en vik, eller snarare vattensystem, som sträcker sig långt in i landet med många fina platser där man kan lägga till.
Jag bestämmer mig för en naturskön plats, kastar i ankaret bakom båten och glider fram mot en klippa. Det är första gången jag förtöjer så på mycket länge. Det känns härligt. Då jag går fram mot fören och ska hoppa iland märks dock ovanan. Jag snavar och hamnar mera eller mindre up-och-ner i hela härligheten men lyckas hålla en hand kvar i pullpitten och slipper plurra.
Ovan för mig växer i en klippskreva en vildvuxen ek och dessutom gamla enar.
I kvällsljuset glider en lång och smal skärgårdskryssare långsamt och majestätiskt förbi. Naturligtvis utan motor.
Det har varit varma och härliga dagar. På vägen ut mot havet nästa dag kommer en riktigt kraftig sommarregn. Jag gör bäst i att bara kasta i ankaret och krypa in i ruffen. Efer 20 minuter är det över.
Var är jag nu?
Jo, på vägen upp mot Västervik besöker jag Estholmen. Det var min absoluta favorit som man kunde nå över ett veckoslut på den tiden jag bodde i Linköping och hade bryggplats i Västervik. Här går att förtöja vid en klippa nästan precis som vid en kaj och bara kliva iland.
Naturen är som på många öar här orörd. Jag bestämmer mig för att gå över till den andra, den södra, sidan av ön. Där har vi ofta suttit och grillat i solnedgången. Vegetationen är ganska ogenomtränglig men jag hittar en stig som jag tror rådjur har trampat upp. Jag är lite längre än rådjuren är höga och måste krypa under vissa snår och grenar. Efter ett tag springer rådjuret upp två meter framför mig. Då känner jag mig lite som en indian. Jag hade väl varit det om jag smugit lite tystare så jag kommit närmare och haft ett spjut.
När jag når andra sidan är det nästan mörkt. Jag tittar på min båt där bortainnan jag återvänder för en god natts sömn.
Nästa dag styr jag ut mot öster och rundar den större ön Händelöp. Sedan ligger Västervik ganska nära. Först går jag igen det tränga Spårösund.