När jag vaknar på morgonen är jag är jag nyfiken på hur allt ser ut i dagsljus. Min båt har gungat under natten så min första åtgärd blir att lägga en extra förtöjning akterut mot pirarmen. Der lugnar båten lite. Jag blickar också ut mot den väg jag kommit in. Jag ser en röd boj och något som ser ut som ett grund ungefär där jag torde ha befunnent mig igår. Det skummar över grundet. Vågorna slår fortfarande mot klippstranden och pirarmarna. Någon våg stänker över. För att inte bli blöt skyndar jag vidare för att inspektera ön. Från Fredriksö, där min båt ligger, går en liten fällbar bro över till Christiansö. Det jag ser imponerar.
Det stolta danska skolskeppet och fullriggaren George Stage ligger i hamnen. Det är en vacker syn. Masterna har fem rår. och och matroserna verkar inte sakna tvättlinor.
När jag återvänder till båten tar jag mig en närmare titt på sjökortets special vilket jag dumt nog inte gjort tidigare. Då visar det sig att det finns en inseglingsfyr till hamnen samt att grynnan jag sett i inloppet ligger på 0,9 meters djup. Inget av detta såg jag igår. Konstaterar också att jag mycket väl kunnat lägga båten i den norra hamnen i stället för att gå in mot en läkust där vind och vågor ligger på. Den som lyder råd är inte alltid vis.
Jag börjar sedan att prata med några av dem på mina närmaste grannbåtar. Två danskar i en IF har gått för motor hela vägen från Köpenhamn i ett streck. Det är hela 125 M från Köpenhamn. De hade bara gjort en avstickare in till till Kåseberga för att tanka. Knud och Martin heter de och verkar trevliga. Där ligger också en fin och elegant träbåt. Medan vi pratar ser jag plötsligt hur träbåten går framåt och att fören hugger i kajen. Jag gör ägaren uppmärksammad på det och säger att han nog bör sträcka aktertampen. När han försöker göra det plir han snopen. Aktertampen är av. Efter en halvtimme händer detsamma också för IF-båten. Aktertampen är avnött. Som tur är har de båda reservankare. Även jag råkar illa ut på samma vis men lyckligtvis har jag ju även förtöjt till pirarmen. Jag har också ett reservankare men det låter jag vara kvar ombord.
En dykexedition företas men den blir resultatlös. Det är djupt. Alla blir förbryllade över det som hänt.
Vid toaletterna finns det möjlighet att ta en varm dusch, visserligen i saltvatten, men det är ändå skönt. Jag tittar mig för första gången på länge i en spegel. Det är ingen vacker syn men för första gången i mitt liv känner jag mig lite som en sjöman.
Nu är jag hungrig och går till öns enda matställe som kort och gott heter Kroen. Matroserna på George Stage är i full färd med att beslå seglen eller vad de nu gör högt uppe på råna. På kroen får jag en en öl och ett smörrebröd men ingen riktig mat som motsvarar min aptit. Middag kan man beställa till klockan sex och det gör jag också. Ölen känns vidunderligt god och jag hamnar vid samma bord som Gitte som jag morsat på i kön till duscharna. Det finns nämligen bara en dusch så det bli alltid kö dit. Gitte är från Helsingör och vi snackar om ditt och datt. Det går ganska trögt för mig, både på grund av språket och för att jag är trött. Jag får i alla fall reda på att det är dans på Månen i kväll. Månen är en festlokal på Fredriksö-sidan.
När jag äter min middag på kvällen är det trångt och rökigt på Kroen. Jag hamnar vid ett bord där det spelas trärning med marker. Det verkar som alla känner alla. På kvällen när jag går tillbaka till min båt tar jag en sväng förbi Månen. De verkar ha väldigt trevligt därinne men jag går inte in trots att det bara kostar 15 kronor. Jag är trött. Båten jazzar fortfarande men jag sover ändå mycket gott.
Nästa dag har det klarnar upp men vinden består. Jag ser Postbåten Peter som går turer mellan Gudhjem på Bornholm och Cristiansö. Den verkar alltid vara fullpackad med passagerare. Mina förtöjningar måste jag lägga under tträklossar så att tamparna inte ska nötas mot kajen.
Jag blir inblåst på Christianö en en vecka och att vara inblåst någonstans är det bästa sättet att få nya vänner. Jag kommer att tillbringa mycket tid med Martin och Knud. De har roligt åt att jag vill till Bornholm. Om du ursäktar är Borholm lika tråkigt (”lie så kedeligt”) som Sverige säger Knud. Till Christiansö seglar de varje sommar. För mig framstår det som att denna ö, som jag knappt ens har hört talas om, är något av ett Hawaii för danskar. De gamla gula militärbarackerna hyrs ut till konstnärer. På somrarna festas det rejält. Danska försvarsministeriet förvaltar ön via en administrator. Hans makt är näst intill oinskränkt så honom gäller det trots allt att hålla sig väl med. Allt detta får jag veta av personer som jag träffar.
Det är festligt och matroserna på Georg Stage, som är både pojkar och flickor, har kapprodd runt ön i skeppets landstigningsbåtar. Segrande rorsmän får finna sig i att bli kastade i sjön. Stämningen blir ännu högre när det svenska skeppet Biscaya med sjöscouter anslöper. Det dricks Carlsberg Hof och Tuborg Grøn i viss mängd.
Nästa morgon möts jag av Knud som försöker sig på svenska med ett käckt Hejsan! Du ser frisk ud! Jag handlar i den lilla butiken och äter frukost med danskt winerbröd och ymer (filmjölk). Många verkar vara trötta efter en sen kväll på Månen.
Jag tar mig an jobbet med datasupport från en telefonkiosk nu. Det gäller att spara på båtens batteri.
Knud, Martin och jag går sedan på Kroen för en öl. Det blir lite diskussion om Calsberg eller Tuborg smakar bäst. De er lige sure, sägeren en bordsgranne som lägger sig i vårt samtal. Han har en skepparmössa bak-och-fram, långt hår och skägg. Lite som Bamse (Flemming Bamse Duun Jørgensen) fast i något mindre format. En konstnär sitter och tecknar av honom. Kanske var det Bamse i alla fall.
Vi sitter kvar på Kroen och går sedan till Månen vid tiotiden. I kväll är det gratis inträde eftersom George Stage ger fest. Månen är en fyrkantig festlokal med ett band som spelar från ena kortsidan. Folk i alla åldrar finns där. Det spelas mycket vals och mycket svenskt. Taub, Svarte Rudolf mm. Vals är en av de få danser jag kan någorlunda. Jag dansar med Trine, med Hanne, med Hilde och med Christine som nog bara är 17 år fast hon ser äldre ut. Lång ljus, smal och oerhört stilig. I pausen kommer hennes lillebror fram och bjuder på tuggummi. Deras mor är också här och dansar, men aldrig med deras far säger Christine. Vidare dansar jag med Nole som är fulsnygg, med rätt stor näsa och mycket mörk kring ögonen. Hon dansar oerhört bra. Vi är de enda som virvlar runt i vals åt båda hållen. Two-step, med eleganta mellansteg, går också bra fast jag inte förstår hur det går till. Jag kan ju egentligen knappt two-step över huvud taget. Senare får jag en menande blick av Nole då hon går ut. Jag går inte efter vilket nog var dumt. När vi stöter på varandra nästa dag hälsar hon inte.
Dagen efter är jag huslig och lagar köttgryta med vitlök, tomat och mycket peppar. Det smakar supergott med färskpotatis till. För matlagning använder jag vatten från dunken i båten. Det är stor vattenbrist på på ön. Det går inte att borra några brunnar här utan i stället samlas regnvatten upp i dammar. Det vattnet är starkt klorerat och smakar pyton.
Samtidigt som grytan kokar tvättar jag mina kläder. Här får det duga med saltvatten. Jag lämnar kläderna att torka på en lina jag spänner över båten från dirk till förstag. Det går lättare nu eftersom det blåser mindre. Sedan går jag och postar några vykort.
När jag kommer till Kroen på kvällen sitter redan Knud och Martin där. De frågar om jag vill vara med och spela Raffel, dvs tärning. Jag säger som det är att jag inte kan reglerna men nog kan lära mig. Jag får reda på att tändstickorna framför var och en är till för att hålla reda på ställningen. Vad man spelar om är vem som ska betala nästa omgång med öl, malurt (malörtsnaps) eller gammeldansk. Varje öl kostar 13 kronor och detsamma kostar en snaps. Vi är fem vid bordet och den som förlorar en omgång får således punga ut med 65 kronor. Vid bordet sitter dessutom Hilde, som jag ansade med, och en till som heter Martin. Har är lite yngre och har sina rötter på ön. Hilde är ganska liten, har en finmejslad profil och ser slug ut. Det visar hon sig också vara. Varje spelare har fyra tärningar i en liten pyts av läder. Man ska skaka om pytsen och slå ut tärningarna på bordet och se efter vad de visar. Ibland ska tärningarna vara dolda. Det är något mellanting mellan kortspelen poker och bluffstop. Reglerna visade sig inte vara helt enkla men med hänsyn till mig spelar vi utan Krabask, vad det nu betyder. Under första omgången hamnar jag efter ett tag i Viborg. Jag vet inte vad det kan betyda annat än Viborg är en stad någonstans. Bra var det inte för nu är det bara jag och Hilde kvar i spelet. Jag förlorar. Det är bara till att hålla god min och beställa öl eller snaps till alla i laget.
De som passar upp heter Lone, Estel och Inger och dom får en jobblig kväll. Det proppfullt, stimmigt och rökigt i den mörka lokalen med rätt progressiva typer. Man ska helst ha ring i örat för att passa in. Några är svenskar, någon är tysk men det stora flertalet är danskar. Martin-1 och Martin-2 är rätt så försynta medan Knud är mera utåtriktad och försigkommen. Det verkar som han försöker få ihop det med Lone.
I omgång efter omgång går det därefter bra för mig och Knud är stolt över att han lyckats lära mig spelet. Men så förlorar jag två omgångar och står inför att betala 130 kronor. Riktigt så mycket pengar har jag inte så jag får låna 45 kronor av IF-Martin. Klockan är nu två på natten och vi har suttit och spelat sedan klockan fem. Under dessa nio timmar har det konsumeras ganska mycket. Min ölvana är inte i klass med danskarnas så jag har nu lite svårt, både med konversationen och koncentrationen. Vi bestämmer att bara spela en omgång till. I denna, den sista omgången, har jag och Knud hamnat u Viborg. Det står mellan oss. Mitt i spelet säger jag att jag måste gå ut på toaletten. Jag gör så, vilket var befogat, och drar samtidigt in så mycket frisk luft jag någonsin kan. Går in och vinner sista omgången. Jag lullar hem till min båt. Huvudet känns som en slåttermaskin. ”Selvbinder” var något begrepp i spelet. Jag får inte ihop logiken.
När jag vaknar vid tolvtiden är George Stage borta. Senare får jag veta att de egentligen skulle seglat tidigare men på grund av vinden legat kvar. Deras hjälpmotor är bara på bara 200 hästkrafter. Huvudet är tungt. Jag tar med mig ett liggunderlag och lägger mig i skuggan bakom en häck. Ute på klipporna solbadar många ”udan tøj”. Lyckas sova någon timme men känner mig rätt borta. På gränsen till alkoholförgiftad? När jag ska duscha måste jag vända tillbaka till båten två gånger, en gång för att hämta schampo och en gång för att hämta min kam. I spegeln ser jag en individ med långt stripigt hår, som är mager, blek och utmärglad. Kan det vara jag? Jag återvänder hungrig till båten och brer tre smörgåsar av rågbröd med uppstekt potatis och kaviar som pålägg. Dricker en halv liter sötmjölk till det. Sedan spyr jag upp de två första smörgåsarna men får behålla den tredje. Jag tittar på båtens vattendunk på 10 liter och undrar hur mycket jag egentligen druckit.
Dagarna går. De gula kasernerna ligger i två rader på båda sidor om Christiansö enda gata som följdriktigt bara behöver heta Gaden. Kasernerna är är nu eftertraktade privatbostäder. Jag går vackra promenad längs ringmuren och tittar på Ertholmarna som alla småöar heter tillsammans. Man kan till och med gå ut på en klippa som heter Verdens Ende. Det finns två befästningstorn varav det största är ett museum. Det finns mycket att göra och ta del av öns historia är intressant. Ertholmarna och Bornholm har periodvis tillhört Sverige, senast efter freden i Roskilde 1658. Då tillsattes länsmannen Johan Printzensköld som inte blev populär för att använda ett understatement. Han blev överfallen och ihjäskjuten där kapen Jens Kofod spelade en ledande roll. Efter förhandlingar mellan den svenska och danska kungen bliv Bornholm danskt igen. Så har det förblivit sedan dess och många som heter Kofod bär sitt efternamn med stolthet.
Den starka vinden består och består. Vi sitter på Kroen ibland och,vnjuter rågbröd, Christiansösill och ål till ölen, snackar och spelar även något parti Raffel med en del andra typer. Det går oftast jämt ut för mig och jag har förståndet att gå och lägga mig relativt tidigt. Martin frågar mig en dag om han kan följa med mig till Bornholm för att sedan åka tillbaka till Köpenhamn via den stora färjan som går från Rönne till Ystad. Knud är nästa dag inne på samma linje, dvs lämna båten här tills vidare.
Vinden avtar emellertid något och en dag bestämmer de sig för att ändå ta sig hem på egen köl som det heter. Knud har svårt att komma iväg. Han måste säga adjö till en massa kompisar. Vi utbyter telefonnummer och adresser men även båtplatsnummer. Deras IF har Christianshavn som som hemmahamn. Jag betalar min spelskuld på 45 kronor till Martin. För att vara en spelskuld får man väl anse att den är liten, speciellt med tanke på, allt roligt vi haft.
Jag bestämmer mig för att fortsätta först nästa dag då vinden förväntas lägga sig ännu mera. Bornholm hägrar inte lika mycket längre men bensin, vatten och mat måste bunkras.