På hösten 2003 fick jag ett samtal från en man som sett min båt i Domsten med mitt telefonnummer på ruffluckan. Han presenterade sig som Ulf Gudmundsson och berättade att han också hade en Albin 57 och en plan att med den segla till Västindien från Portugal. Först skulle båten gå på trailer till Portugal och han behövde hjälp av någon som kunde köra bil och tom trailer tillbaka till Sverige. Om jag var intresserad skulle jag som tack för hjälpen få trailern. Jag hade då visserligen redan en rostig trailer men den här var renoverad och registrerad så jag nappade på förslaget.
Här följer den film som jag spelade in. (Ca 10 minuter.)
[wonderplugin_slider id=”13″]
Min bilfärd 350 mil tillbaka till Sverige blev tillräckligt äventyrlig för mig. Land Rovern gick sönder ”in the middle of nowhere” i Spanien. Det hände sent och jag hade som vanligt tänkt att övernatta i bilen för att sedan försöka undersöka bilen nästa dag. Att övernatta i en bil tyckte Guardia Civil (polisen) inte var lämpligt utan bilen blev bärgad till en bilverkstad. Bilen fick nu stå mycket varmare under tak vilket uppskattades av mig men också av stora råttor som jag mötte på toaletten. Affischerna på väggarna avslöjade att verkstan inte hade några kvinnliga bilmekaniker. Även om verkstadsägaren inte talade engelska och jag inte ett ord spanska stod det snart klart för mig att han ville utnyttja situationen till max ekonomiskt. Jag visste att bilen var försäkrad och fick efter många om och men kontakt med SOS-Alarm i Köpenhamn som lovade lösa alltsammans. På försäkringbolagets bekostnad fick jag åka tåg hem och bilen kom också hem – på en lastbil. Trailern, som nu var min, vad dock inte försäkrad. Jag undrade länge om jag sett den för sista gången. Länsförsäkringar var dock hyggliga och den fick åka med som släp efter lastbilen. Det hela slutade därmed så lyckligt att jag slapp betala både 6-7 tusen kr för diesel och broavgifter. (En Land Rover drar ca 1,5 liter/mil). Detta är historien om min trailer.
Hur gick det då för Ulf?
Jag träffade honom på Råå något år senare. Detta gladde mig förstås och visade att han kommit hem igen välbehållen till sin fru och sina tre barn. Han berättade att han på vägen till Kanarieöarna hade han fått handstyra i tre dygn i sträck i nästan storm eftersom vindrodret inte fungerade riktigt som det skulle. På den vidare färden hade han plötsligt kolliderat med något hårt, troligen en flytande container. Den hade slagit upp ett hål i fören. Genom att luta båten med ankare och andra tyngder i bommen åt ena sidan hade han lyckats med att få hålet över vattenytan på motsatt sida. Sedan hade han plastat igen hålet. (Polyester har ha givetvis med sig!) Det hade tagit ca 30 dagar att komma fram till Puerto Rico. Sällskap hade han fått av delfiner och en val men han hade bara sett ett lastfartyg på hela vägen. Han prisade Albin 57 jämfört med andra båtar han långseglat med tidigare. Denna båt grävde inte ner sig i stora vågor utan flöt mera ovanpå dem som en kork.
Om jag minns rätt var budgeten för hela projektet ca 25 tusen kronor inklusive köp av båt. Det kanske landade på 35 tusen. Någon motor behövde han aldrig. Ulf flög hem och nu står det en Albin 57 övergiven på Puerto Ricos strand.